39 år för andra

Tänk om de kunde samlas – alla som på olika sätt har haft kontakt med diakonen Kerstin Nilsson.

Tio personer, varav några kämpar med missbruksproblem, reser till Holland. Resan leds av två församlingskuratorer och en anställd på Uggletorpet, Diakonicentralens miljöterapeutiska arbete. Sista kvällen på hotellet samlas några i baren, ett riskabelt ställe om du är missbrukare.
– Då gällde det att tänka snabbt, utan att såra någon. Min kollega och jag samlade direkt alla på en fika i vårt rum. Och de kom. Det var så viktigt för deras självkänsla att de skulle klara den där resan, säger Kerstin Nilsson, som då var en av församlingskuratorerna.

Den 1 oktober gick Kerstin Nilsson i pension efter 39 år som röst för dem som inte har någon.
– Det är lätt att bli beroende av alkohol, eftersom alkohol är socialt accepterat. Det finns inget som är mer ångestdämpande och behovet kommer smygande. Det diakonala arbetet vill hjälpa människor att hitta en väg ut ur missbruket och få ett meningsfullt sammanhang. Men inte alla klarar att bli drogfria och då ska vi ge stöd och försöka skapa ett så drägligt liv som möjligt. Med  ansvar för arbete och lägenhet kan också ensamheten bli för svår när de gamla vännerna är kvar i sitt missbruk, säger Kerstin
Nilsson.

kerstin_man

Är Svensson-livet drömmen? Kerstin mäter inte människor efter någon normalitetsnorm. De senaste åren har hon sett hur missbruket och utanförskapet har ändrat karaktär.

– När jag började arbeta i mitten av 1970-talet var de flesta missbrukarna medelålders män som blivit alkoholiserade och förlorat jobb och familj.

I dag är missbrukarna ofta yngre. Svensson-livet tillhör inte deras referensramar och arbetslivet har de inte fått chansen att prova. De hjälpsökande i dag behöver inte ens vara drogberoende. Många kommer för att de är utförsäkrade, eller ensamstående
med barn och utan arbete.

Under sitt långa arbetsliv har Kerstin startat och varit engagerad i många sammanhang med syfte att skapa mötesplatser och visa på andra alternativ. Själv började hon som socionom, en vanlig bakgrund för diakoner. Hon minns hur det gick till när

hon valde yrkesliv.
– Jag växte upp på en gård på Söderslätt utanför Trelleborg. Far var lantbrukare. Den kristna tron var en viktig kraftkälla i mitt föräldrahem och det blev den också för mig. När jag gick i gymnasiet kom det en sotare till gården, vars dotter var socionom. Det behövs kristna socialarbetare, sade han till mig. Jag sökte till socialhögskolan och kom in.

kerstin_diakoni

1973 tog Kerstin sin socionomexamen och hamnade på socialförvaltningen i Olofström. Det var ett krävande, men spännande år, minns hon. Men kerstin saknade en helhetssyn där också de andliga behoven kunde finnas med. Diakonyrket lockade och  Kerstin läste en termin på Stora Sköndal. Som kvinna kunde du inte bli vigd till diakon på Sköndal. Trots att det var 1970-tal låg jämställdhetenlångt borta. Andra diakoniinstitut vigde kvinnor, men då i en gammaldags diakonissklänning. Kerstin beslöt sig
för att vänta med vigningen.
–Under min utbildning praktiserade jag på Diakonicentralen i Lund. Jag blev berörd av deras öppna hus för hemlösa och  missbrukare. Här blev alla respekterade och sedda och jag kände att här ville jag jobba, säger Kerstin.

Drömmen blev sann. Kerstin började på diakonicentralen som församlingskurator 1974. Efter hand fick Kerstin ansvar för Domkyrkoförsamlingen, Helgeands och Stora Råby församlingar.

– Diakonicentralen fanns i  församlingshemmet Ugglan. I mitten av 1980-talet anställdes en socialkurator och då öppnades second handbutiken Uggleboden. På Kävlingevägen startade ett miljöterapeutiskt arbete i två små torp med verkstad, trädgård och höns, säger Kerstin.

kerstin_nilsson1

På Diakonicentralen ansvarade Kerstin särskilt för det uppsökande arbetet bland sjuka, ensamma och äldre som tack vare ideella besökare fick kontakt och besök. Denna verksamhet tog hon med sig när hon 1997 flyttade över till Domkyrkoförsamlingen på
grund av en omorganisation.

En av hennes uppgifter blev att bygga upp det diakonala arbetet. Efter många år på församlingshemmet Ugglan flyttade Domkyrkoförsamlingens personal till Sankt Mikael, ett hus i centrala Lund. Här startade Kerstin ett litet café och tisdagsluncher

där de som stod utanför arbetsmarknaden fick meningsfulla uppgifter. Samtalsgrupper i sorg, Ventilen, en grupp för anhöriga som vårdar dementa kom igång och i Domkyrkan firades gemenskap runt bordet, en annorlunda gudstjänst i samarbete med Diakonicentralen.

Andra områden som Kerstin utvecklade var besökstjänsten, samarbetet mellan kyrka och äldreboende och mellan kyrka, hemtjänst och primärvård.
–Diakonins uppgift är att att visa på behov när människor faller igenom det sociala skyddsnätet. Ett exempel är Ventilen som nu drivs i kommunal regi, säger hon.

kerstins_händer

Diakonvigningen då? Kerstin bestämde sig till slut.
– Kallelsen hade hela tiden funnits där som ett frö och beslutet att vigas växte fram. 1993 vigdes jag tillsammans med några kollegor av dåvarande biskopen KG Hammar. När vi knäböjde inför altaret för att bli välsignade, kom en man från  Diakonicentralen fram. Han gav mig en röd ros.

Text/foto
Kristina Strand Larsson