Boelspexare, världsmedborgare och snart präst

I ett buddhistiskt tempel i Kina tillsammans med en kompis flickvän och hennes mormor, blev Elin Sundelin säker. Hon ville bli präst i Svenska kyrkan.

Elin hade rest till Kina för att hälsa på sin killkompis. När han hade föreläsningar umgicks hon med vännens kinesiska flickvän och en dag tillbringade de med mormor. I den starka rökelsedoften, bland bönelappar och människor vars språk hon inte förstod ett dugg av, upplevde Elin hur tro och längtan förenar folk över hela världen.
– Där stod jag med den starka känslan av att detta är något utanför mig själv. Annars är man ganska upptagen av sig själv när man är runt 20. Vem är jag? Vad ska jag göra? Nu föll alla 500 bitar från mitt liv på plats. Att lämna en bönelapp i ett buddhistiskt tempel är uttryck för samma längtan som att tända ett ljus i Domkyrkan.

Elin reste hem, började plugga teologi och var tillbaka i drömmen hon hade när hon var liten, att bli den åttonde prästen i rakt nedstigande led i sin familj och därmed hamna i Guinness rekordbok.
Hon skrattar.
– Guinness rekordbok var stort när jag var barn!

Elin hade en internationell och spännande barndom. Föräldrarna som var präst respektive jämställdhetssakkunnig, flyttade mellan Costa Rica, Stockholm, Guatemala, Uppsala och Lund. Själv har hon arbetat som au-pair hos en familj i Namibia och som församlingsassistent i Svenska kyrkan i Sidney. Detta har gjort henne öppen och nyfiken, tror hon. Men också rädd för instängdhet och att bli stoppad i ett fack.
– Vid mitt dop sjöngs psalmen Blott i det öppna. Det har jag fått reda på i efterhand och det har betytt mycket för mig. Psalmvalet uttryckte en önskan från mina föräldrars sida om att jag skulle våga testa nya saker och inte vara rädd för det som är okänt. Som präst ska du kunna väldigt mycket, men det viktiga för mig är att aldrig sluta ifrågasätta och tänka i nya banor, säger Elin.

Just nu gör Elin sin praktik i Lunds domkyrkoförsamling. En präst läser teoretiska ämnen som teologi, kyrkohistoria och etik, men ska också lära sig det dagliga arbetet, hantverket. Hur gör man vid en begravning eller vigsel? Hur jobbar man med konfirmander?
– Förra veckan hade jag en begravningsövning tillsammans med prästen Fredrik Beverhjelm. Jag övade på att röra mig rätt i kyrkorummet och skrev ett griftetal för en påhittad person. I de flesta fall har inte prästen mött den avlidne och då är det viktigt att hålla ett tal som knyter an till personens liv, som sätter igång minnesbanken hos familjen och som ger dem hopp. Det är hoppet om det eviga livet som vi i kyrkan tror på och som vi vill förmedla, säger Elin.

Att jobba som präst i Domkyrkan är speciellt. Domkyrkan är öppen varje dag och massor av människor kommer och går. Till Domkyrkan har många en egen relation, det är deras kyrka. Elin har också medverkat i Domkyrkans funderargrupp för unga under sin praktik. Gruppen firade en andakt i kryptan och vandrade sedan upp till Domkyrkans dopkapell för att prata och diskutera.
– När vi är med ungdomarna finns inga färdiga svar. Bara att vara i Domkyrkan väcker tankar hos dem. Det är härligt. Jag har själv inte tänkt färdigt i många frågor. När jag flyttade tillbaka till Lund och började gymnasiet gick jag med i Svenska kyrkan unga i Lunds östra stadsförsamling. Min kristna tro har alltid varit självklar för mig, nu fick jag tillfälle att se med nya ögon tillsammans med andra.

Elin är mycket engagerad i studentlivet och hade en kris under sina teologistudier, när hon trodde att hon var tvungen att välja sida. Antingen karnevalskommittén eller kristna grupper tillsammans med andra teologer. Men en präst som hon talade med lät henne förstå att sådana gränser inte finns.
– Jag gick med i Boelspexarna samma termin som jag började i Lund. Det var en förälskelse från första stund. I två år stod jag på scenen för att sedan vara förman. 2010 blev jag nöjeschef i karnevalskommittén och valde att ta en paus från pluggandet för att kunna vara spontan. Jag har också jobbat mycket i informationsdisken på Akademiska föreningen och sitter i dess styrelse. Och ja – jag är rådgivande inför nästa karneval också… AF är en smältdegel av studenter inom alla ämnen och jag tror att jag spelar en viktig roll som teolog i dessa sammanhang. Många av dem som är mina vänner nu kommer jag senare att möta vid vigslar, dop och begravningar. Bara att jag råkar finnas där mitt ibland dem skapar möjligheter till samtal om det jobbiga och vackra i livet och om det som är större än vi.


Text/foto: Kristina Strand Larsson