Clara Sjöberg: Inget tvång

Än en gång kallar klockorna oss till mässa, ett tillfälle att fira livet. Varje dag ringer klockorna – mitt i staden.

Det är en påminnelse om hur Gud kallar oss till ett liv med honom. I kallelsen finns inget tvång, det är ett rop och en längtan som väcker en längtan i mig. En längtan efter liv, en nyfikenhet att närma mig och se verkligheten, se Gud.

Jag går in i kyrkan, sätter mig i det rum som tar emot mig när jag behöver gråta ut min oro, min sorg, min längtan, det rum som tar emot mig när jag vill tacka, glädjas och skratta. Evangeliet är ett glädjebudskap, men uppståndelsens glädje måste gå genom lidandet. Kyrkan rymmer allt på vägen från långfredagens död och mörkaste ångest till påskdagens ljusaste glädje och liv. Gud är, genom Jesus Kristus, med oss på denna väg.

Vi samlas och får lägga av allt som tynger oss. Alla blir vi förlåtna. Ett tecken på Guds oerhörda nåd. Ett tecken på vår jämlikhet och våra lika förutsättningar inför Gud.

Våra livssituationer ser olika ut. Trots det bär vi tillsammans fram vår bön om Guds närvaro när vi ropar ut vår längtan i Kyrie och får tacka för allt det vackra som ryms i våra liv när vi stämmer in i Gloria. Våra olikheter visar på mänsklighetens mångfald. Vårt gemensamma fokus och vår gemensamma strävan visar däremot att vi är ett, i kyrkan är vi ett i Kristus, i världen ett i skapelsen.

Clara Sjöberg, studerar teologi och är vaktmästare i Domkyrkan.

Jag får i gudstjänsten leva fullt ut. Det liv som jag vill leva utanför kyrkans portar krockar inte med detta liv. På samma sätt som min vardag är med mig när jag firar mässa tar jag med mig gudstjänsten ut i världen. Gudstjänsten tar inte slut när jag lämnar kyrkorummet. Den fortsätter i mötet med människor, i musiken jag spelar, i min förundran över skapelsen. För att kunna se Guds närvaro i mitt liv och för att kunna ge av mig själv i kärlek till andra måste jag ta emot av Gud. Detta får jag göra i mässan – i brödet, i vinet. Den gåva jag nu förbehållslöst får ta emot påminner mig om Guds löfte till mig i dopet och hjälper mig att leva i tillit. Tilliten växer till ett livsmod som ger mig kraft att leva i världen.

Mitt gudstjänstfirande är alltså inte bara ett uttryck för min tro, det ger mig också intryck som hjälper mig att leva i min tro i världen. I mässan skymtar jag något större, något som komma skall, men jag får också kraft att förverkliga det liv jag lever här och nu.

För det är inte bara något bortom detta jag firar i mässan, det är inte något främmande avskilt från min vardag, det är en gestaltning och ett firande av livet, det är en påminnelse om Guds närvaro här och nu, det är ett möte med Gud.  Nåden, som jag tar emot i Ordet och i mässans mysterium, ger mig en grund att stå på när jag nu lämnar kyrkorummet och fortsätter min gudstjänst i livet, i skapelsen.