Enhörningen, pelikanen och lammet om kärlek

Elefanter och björnar, lejon och en bäver, fåglar av alla de slag, mytologiska figurer som enhörningen – i högkoret i Domkyrkan är vi människor omgivna av djuren.

Det kan ta lite tid att upptäcka dem men plötsligt en dag kan man få syn på en ekorrliknande skapelse som är ens närmaste granne under morgonbönen, eller en hare, eller ett fantasidjur man aldrig tidigare sett. Bilderna är inspirerade av fabler. Flera av de utsnidade figurerna i korstolarna är hämtade från Gamla testamentet medan andra återger profeter och månadsbilder. Hela skapelsen inför Guds ansikte, människan är inte alltings mått. Låt oss stämma möte med några av gestalterna för att höra vad de kan lära oss om kärlek.

Först enhörningen, den hemlighetsfulla sagofiguren avbildad som en häst med två horn förenade till ett enda. Enligt sagor och legender är enhörningen mycket skygg. Vi får iaktta honom på avstånd. Det är svårt för en människa att fånga och tämja en enhörning. I medeltida berättelser är det bara till en ung kvinna som sitter ensam under ett träd och väntar som enhörningen kommer. När han väl funnit henne lägger han sig i hennes knä och sover tryggt.

Enhörningen själv har kommit att symbolisera skönhet och oskuldsfullhet. På vissa målningar bär jungfru Maria en enhörning i famnen och så blir den också en bild för Kristus. Det enda spiralformade hornet sammanfogat av två visar att han överbryggar och förenar motsatser. Hornet har också uppfattats som en bild för Kristi två naturer, att Kristus är både Gud och människa. Kärlek är enhörningens smeknamn. Ja, det finns till och med berättelser där enhörningen inte lämnar hovspår efter sig utan små spår av hjärtan. Med sina hovar kan den krossa ondskan i form av en orm eller en drake. Det sammantvinnade hornet har i sagorna helande verkan. Enhörningen kunde doppa spetsen av hornet i en förorenad källa i skogen så att alla djuren sedan kunde dricka sig otörstiga.

Pelikanen är en annan Kristusbild. I högkoret finner vi den tillsammans med både strutsen och fågel Fenix. I sjuarmade ljusstakens kapell finns den på officiantstolens gavel tillsammans med draken. Om pelikanen berättas att den hackar upp sitt eget bröst för att kunna ge sina ungar att dricka av sitt blod för att rädda dem till livet. På Laurentiusstodens fot kombineras bilden av pelikanen med en vinranka. Så tolkas pelikanen som en bild av Kristi död och uppståndelse och mässans vin som drycken som ger liv.

När pelikanen ställs mot draken är det ett sätt att berätta att endast den utgivande kärleken kan utmana ondskan. Föreställningarna om fågel Fenix är hämtade från en antik myt. Fenixfågeln brändes till döds, men uppstod igen ur sin egen aska. Tidigt blev han en bild för uppståndelsen och Kristi återkomst. I högkoret avbildas fågeln med en krans av eklöv, segertecknet, bakom sig. Fenix och pelikanen berättar om en kärlek starkare än döden, om vägen genom död till liv. De två fåglarna tillsammans blir en parallell bild av Kristus som ger sig själv på korset och av den tomma graven. De påminner oss om att Kristus dör och uppstår för hela skapelsen.

I kryptan, på Adam van Dürens brunnskar, finns Domkyrkans kanske mest kända och även mest gåtfulla lamm. Lammet plågas av en lus som är större än vad lammet är. Lusen är fjättrad med en stor kedja. Tolkningarna av scenen är många. Är det de rika som förtrycker de fattiga? Är det Adam van Düren som plågas av sina uppdragsgivare?
Hos profeten Jesaja säger lammet något om den lidande tjänaren. Tjänaresångerna har i kyrkan i sin tur lästs som texter som förebådar Kristus. I Uppenbarelseboken, Bibelns sista bok, är det Lammet som sitter på tronen. Den lidande kärleken, sårbarhetsmakten, segrar. Ser vi lammet som en symbol för Kristus kan scenen på brunnskaret också vara en scen av kärlekens kamp mot ondska och plågor. Lusen plågar verkligen lammet. Samtidigt är den fjättrad. Lidandena här i världen är inte utplånade, men kärleken bjuder dem motstånd och ondskan fjättras. Också det segrande lammet finns avbildat i Domkyrkan. På dörröverstycket till den södra porten finns ett lamm som bär segerfanan.

Enhörningen, pelikanen och lammet berättar för oss om en kärlek som vill komma till oss, en kärlek som helar och som går i närkamp med ondskan. En kärlek som är starkare än döden och plågorna. Denna kärlek följer och firar vi när vi i fasta och påsk följer Kristi väg genom död till liv, från korset till den öppna graven.

Text: Lena Sjöstrand, domkyrkokaplan
Foto: Kristina Strand Larsson