Havet, sången och hjärtats slag

Livet har en puls. Karin känner den i gudstjänsten, dansen och vandringarna vid havet.

And the beat goes on sjunger gruppen The Whispers. Mycket i livet har en rytm utan att vi tänker på det. Arbete – semester, sommar – vinter, ansträngning – vila. Ibland ändras livets grundpuls. Som när vi får barn, separerar eller slutar jobba.

Karin Wittenmark är precis tillbaka från fredagens morgonmässa i Domkyrkan. Här möter hon vänner och tidigare arbetskamrater. Kanske säger de bara hej eller ser på varandra under gudstjänsten, men de ingår för en stund i ett sammanhang. Karin gick i pension för ett par år sedan.  Hennes arbete som präst och psykoterapeut engagerade och var en stor del av hennes liv. Så plötsligt – var den delen slut.

– Det kändes naturligt att avsluta sitt arbetsliv, jag valde själv tidpunkten. Men det blev ändå en stor omställning. När man arbetar är jobbet huvudsaken, utanför det har man lite fritid. Nu blev det upp och nervända världen, där jag själv fick skapa min struktur. Jag har varit så glad åt mitt yrkesliv. Att få samtala med människor om existentiella frågor och att fira gudstjänst har känts djupt meningsfullt. Nu gör jag faktiskt liknande saker, men i en annan omfattning och i ett helt annat tempo, säger Karin.

Som nybliven pensionär översköljs du av reklam och tidskrifter som manar dig till att resa, köpa en vingård, gå på kurs i släktforskning eller äntligen våga hoppa fallskärm.

Det är svårt att missa att livet går in i en ny fas. Men Karin ville vänta, vila i förändringen och se. Dessutom har hon ett kyrkligt frivilligengagemang och en stor familj med barnbarn i Lund som gärna vill umgås och bli hämtade på dagis. Men det blir ändå tid över nu. Tid som kanske inte behöver fyllas, men som skapar ett utrymme för tankar och känslor som legat gömda länge.

–Havet har alltid varit en viloplats för mig. När jag går ensam vid havet kan jag andas på ett annat sätt. Vandringen i skarven mellan himmel och jord fördjupar de känslor som jag redan har. Är jag ledsen blir jag ledsnare, är jag glad blir jag gladare. Den fria sikten där ingenting skymmer och ljudet av vågornas slag mot stranden ger saker och ting nya dimensioner, säger Karin.

Karin bor i Lund, men familjen har ett sommarställe vid havet. Hon uppskattar stadens puls och utbudet av spännande saker att göra. Men på landet njuter hon av friheten. I tystnaden vid havet reduceras hon till att vara ”bara människa”.
– Jag tror att det som jag innerst inne vill, det också är Guds vilja. Det är inte så att Gud alltid vill något annat och att jag ska trycka ner mig själv. Men under ett långt liv har man kanske inte alltid haft möjlighet eller ork att följa sin innersta vilja. Det och känslan av misslyckande eller skuld, kan äta oss och märks tydligare när vi slagit ner på takten. Då är försoningen viktig och att vi ger den tid och plats.

Både vandringar vid havet och gudstjänsterna under ett kyrkoår med dess spann mellan svart sorg och djup glädje kan ge utrymme för försoning, menar Karin. Öppning mot försoning och förlåtelse kan skapas i samtal mellan vänner eller helt enkelt genom att tiden går.  Kanske är det symptomatiskt att Bodil Jönssons och biskop Antje Jackeléns böcker om tid väcker så mycket uppmärksamhet i dag, när vi betraktar tiden som en bristvara.

Själv inser Karin mer och mer att livet är begränsat och att det hon vill göra, det måste hon göra nu. När kören som Karin och en väninna sjöng i lades ner, ville väninnan gå med i en ny kör. Karin hade egentligen inte tid, men gjorde det för väninnans skull eftersom hon visste att väninnan var sjuk. Nu fick de några år tillsammans som betydde mycket. Körsång ger gemenskap, men sång och rytm skapar också ett fysiskt välbefinnande, menar Karin.

– Både när det gäller körsång, dans och yoga som jag också håller på med, lyssnar du in rytmen och går i den tillsammans med andra. Du får följa med i ett flöde. Vi människor är födda med ”rytmen i blodet”. Som foster hör vi mammas hjärtslag, hela livet andas vi in och ut. Konstigt egentligen att det i dag finns kurser där vi ska lära oss att andas.
Karin har alltid haft ett stort rörelsebehov, promenader och dans har varit nödvändiga ingredienser i hennes liv. Hon är uppvuxen på en prästgård på landet nära årstidernas växlingar.

– För mig finns Gud i rytmen, i rörelsen och i relationer. Där kan jag känna Guds tilltal. Bibelns första Mosebok berättar på ett poetiskt sätt om hur Gud skapade världen. På sjunde dagen vilade Gud och såg att allt var gott. Kanske är rytmen skapelsegiven. Det känner i alla fall jag när jag vandrar där mellan himmel och hav, i skapelsens mitt.

Text/foto Kristina Strand Larsson