Helmers berättelse: Tro trots stryk

En ung rebell står gömd i en fiskodling utanför Göteborg. Han läser in realskolan per korrespondens. Det är hans biljett till ett annat liv.

Som ett av elva syskon växer Helmer Ahlbäck upp i sträng schartauansk miljö. Fadern präntar in Guds ord med strängt allvar och stor stränghet. Barnen går i vanlig skola, men undervisas i hemmet i bland annat Bibeln och Luthers Lilla Katekes. Grannbarnen får syskonen inte umgås med och gudstjänsterna, som de tvingas genomlida, är oftast trista och evighetslånga. Trots detta sprudlar den nu 88-årige Helmer av liv och nyfikenhet. Som genom ett under överlevde också hans gudstro.

– Min pappas högsta önskan var att visa upp sina välartade barn inför Gud. ”Se här är jag och barnen, som Du mig givit haver”, skulle han kunna säga på Domens Dag. Hans stränghet, på gränsen till brutalitet, hade det bästa uppsåt. När vi syskon träffas, är det nästan alltid, att vi pratar om honom. Hans hårdhet mot oss, är något vi burit med oss hela livet, men de flesta av oss har på olika sätt lyckats frigöra oss, säger Helmer.

För Helmers del skedde frigörelsen genom utbildning i smyg. De två äldsta bröderna annonserade fadern ut som arbetskraft hos bönder och genom att arbeta utanför hemmet slog de sig fria. Mamman stod alltid på barnens sida och stöttade dem på många olika sätt. Men också hon hade stor respekt för pappan, eller så var hon uppfostrad till att vara maken, familjens överhuvud, underdånig. När bara mamman var hemma med barnen sken solen, men när pappan kom hem, gick solen i moln och fåglarna slutade att kvittra.

Fadern, som var företagsam,  hade  byggt upp en fiskodling på Hisingen och här hade han tänkt sig att hela hans viljestarka familj skulle be och arbeta. Det skulle vara ett gott liv enligt fadern, som för att vara en god kristen, som för att vara en god kristen köpte dyrt och sålde billigt, vilket inte var direkt lysande för affärerna. Han ville inte lura någon och säkert inte skada någon heller.

Efter avslutad Hermodskurs gick Helmer vidare till folkhögskolan. Gud står den djärve bi, tänkte han och som mål hade han, något som han bestämt sig för redan i tolvårsåldern, att bli lärare. På folkhögskolan träffade han jämnåriga och här levde han upp.
– Pappa kunde inte hindra mig och sedan stöttade jag småsyskon, när de vill bryta sig loss och skaffa sig utbildning. Konstigt nog har jag aldrig associerat Gud med min pappas hårda uppfostran. När jag ser tillbaka på mitt liv, har det nästan alltid känts som om Gud har ställt upp för mig, säger Helmer.

Helmer fick en spännande karriär inom skolan. Först blev han folkskollärare, sedan vidareutbildade han sig till ämneslärare på högstadiet i grundskolan. 1951, under tiden på folkskoleseminariet, hade han och några vänner begivit sig till England för att förkovra sig i språket. Hermodsstudierna hade inte gett möjlighet till perfekt uttal och intonation.
– En engelska, som jag försökte konversera med,  frågade: ”What language do you speak?” –”I try to speak English”, svarade jag till hennes förvåning!

1969-1971 var Helmer studierektor på LAMCOS Internationella skola i Yekepa i Liberia, där bland andra Gränges öppnat en järngruva. Barnen till tjänstemännen på företaget gick i den skolan. Innan dess hade han i två år varit rektor tillika skolchef i dåvarande Horreds kommun i Västergötland. Därefter tjänstgjorde han i stort sett som rektor i Marks kommun i Västergötland fram till pensioneringen.

Idag bor Helmer och hans sambo Helena i Lund. Här har han som pensionär väl utnyttjat möjligheterna att släcka sin studiehunger genom studier på universitet och har samlat på sig många högskolepoäng i olika ämnen. I Domkyrkoförsamlingen har han hittat ett gudstjänstliv och ett engagemang, som skiljer sig totalt från barndomens. I hemmet ligger  nuförtiden alltid Gummibibeln, en symbol för att tro ska tolkas genom den tid vi lever i idag, framme.

Om sitt förhållande till Gud, bönen och daglig andakt säger Helmer:
– Jag läser inte aftonbön varje kväll. Jag läser inte Bibeln dagligen. I min uppväxt var det väldigt mycket Guds ord och böner. Jag har en överenskommelse med Gud. Han och jag tycker, att all läsning i Bibel och andaktsböcker under barndom och uppväxt och alla böner om allt möjligt räcker länge, länge. Kontakten mellan oss sköter vi om  på sön- och helgdagar. Söndagen är helig. Kyrkbesöket är viktigt och obligatoriskt. Då träffas Gud och jag. Han vet, att jag är otillräcklig i många stycken. Han vet, vad jag behöver och har omsorg om mig. Jag tror starkt på honom och är övertygad om, att han tror på mig och bär mig fram i livet. Han vandrar osedd vid min sida. På söndagarna och helgerna är Gud och jag nära varandra. Då betyder bönerna och styckena ur Bibeln, predikningarna och liturgin gränslöst mycket. Och psalmerna! Psalmerna, med vilka man kan få utlopp för både glädje och smärta! Så härligt med psalmsången!

– Jag tror på änglar också! ”Hans änglar från vår barndoms dag, oss skydda och bevara.” Det är jag övertygad om! Jag är så barnslig! Dom finns i Domkyrkan! När Stefan Ekblad dirigerar kör, solister och orkester i Händels Messias, sjunger änglarna med från alla vinklar och vrår. Det hörs tydligt! Det är så gränslöst vackert! Då är vi alla i himlen en och en halv oförglömlig timma. Om man lyssnar noga förnimmer man, att de deltar i sången på de vanliga gudstjänsterna också. När jag på cykeln susar ned för Stora Södergatan, sitter en ängel på min axel och skyddar och bevarar mig. Jag skojar inte. Jag är mycket allvarlig! Det är ett privilegium att få vara församlingsbo i Domkyrkoförsamlingen. Efter gudstjänsterna åker man hem tröstad, uppmuntrad, varm i själen och stärkt i tron. Att jag får medverka i gudstjänsterna upplever jag som en trosbekännelse. Allvarligt tror jag på Gud och han tror på mig, slutar Helmer med ett leende.

Text/foto Kristina Strand Larsson

Fakta Schartauanism
Henric Schartau blev 1785 präst i Lunds domkyrka för att 1793 bli förste stadskomminister i Domkyrkan, Stora Råby och Bjällerup. Henric Schartau betonade den kristna människans utveckling genom kallelse, upplysning och pånyttfödelse. I Paul Gabriel Ahlnfelts bok Studentminnen beskrivs Henric Schartau som ”frisinnad och rörlig”. Hans lära blev en inomkyrklig väckelserörelse som framförallt fick fäste i Bohuslän under 1800- och 1900-talet.  Av Schartaus lärjungar utvecklades läran till att bli sträng och dogmatisk.

Fakta Gummibibeln
Gummibibeln av Fredrik Beverhjelm och Rickard Bonnevier trycktes för första gången 2011 och används bland annat i konfirmandarbetet. Med hjälp av öppna frågor och musik- och filmtips i bibeltextens marginal, uppmanas läsaren att själv fundera över: Vad betyder texten för mig – här och nu? Före själva bibeltexten finns det en introduktion eller en loggbok som bjuder in konfirmanden till att använda sin bibel.