Hittar du det du söker?

Den frågan ställdes till mig för länge sedan, vid ett själavårdande samtal i ett kloster. Det var svårt att svara ja eller nej.

Domkyrkan_magnolior

Förmodligen letade den som frågade inte heller efter ett enkelt svar. Istället sattes jag på spåren efter min längtan. Det tog tid innan jag lärde känna den. I dag vet jag att mycket i mitt liv handlar om ett sökande efter tillhörighet, efter ursprung och rötter. Ibland har frågan om meningen med livsvandringen varit plågsamt närvarande för mig. Visst kan man sådär i största allmänhet säga att vi är sökande människor. Men vad det innebär vet vi först när det bränner till på riktigt.

Kyrkan är livsviktig för mig. Där upplever jag att mitt liv sätts in i ett större sammanhang. I kyrkans hemlighetsfulla rum kommer mitt inre i självsvängning, och där anar jag vad tillhörighet handlar om. Det är som om någon räckte mig en kompass, till hjälp att ta ut riktningen för den fortsatta livsvandringen.

Kanske är detta vad den kristna församlingen djupast sett är till för. En plats där man finner riktning för sitt liv. För att det ska bli så, måste de gudstjänster som firas andas befrielse och tröst, glädje och läkedom. Förkunnelsen ska vara både människonära och Kristustydlig, den måste upplevas autentisk för att kunna skänka livsmod. I kyrkan ska man kunna lära sig att be. Där måste det vara möjligt att få andlig fördjupning – i samtal och vägledning, pilgrimsvandring och meditation, diskussion och tystnad. I en församling ska bibelberättelserna leva. Det ska vara lätt att få veta vad kristen tro handlar om.

Det som händer under kyrkans valv ska försätta mig i gemenskap med andra. Naturligtvis behöver vi under vissa livsperioder mest få vara i fred. Vi ska få smyga oss in under  katedralens välvda bågar och njuta rymden i allt, tända ljus och tystna inför det som är större. Men ibland finns det ett anonymitetsöverskott i vår kyrka – och ett samhörighetsunderskott.

Det gäller att hitta den kreativa balansen mellan frihet och delaktighet. Vi behöver både få vara i fred och höra till. I kyrkan ska man också kunna känna sig tagen i anspråk. De gåvor och talanger som har anförtrotts ska få komma till uttryck och man ska ha makt att påverka. På allt sätt ska kyrkans liv rusta mig för uppgiften som vardagsdiakon och vanlighetsmissionär.
I en församling tränas jag till både tydlighet med min kristna identitet och ödmjukhet i relation till den som tänker annorlunda än jag.

bibeln_bön1

Hittar du det du söker? Frågan letar inte efter ett förenklat ja eller nej. Den letar efter din längtan och bjuder in till dialog. Jag är ärligt nyfiken på vad du tänker, oavsett om du är ung eller gammal, troende eller tvivlare, trogen gudstjänstfirare eller någon som betraktar kyrkans sammanhang lite avvaktande och på avstånd. Kyrkan är vi tillsammans. Ibland tänker man att kyrkans anställda medarbetare är lite mer kyrka än alla andra. Inget kan vara mer felaktigt.

Om kyrkan är vi tillsammans, är den också något vi ger liv tillsammans. Ta därför gärna initiativ till samtal och möten med andra. Dialogen är viktig. Framtidens kyrka byggs av längtande människor tillsammans.

Text Fredrik Modéus, församlingsherde
Foto Kristina Strand Larsson