Hjälp att andas

Med sina händer underlättar sjukgymnasten Katarina Hellberg andningen för personer med cystisk fibros. Själv hittade hon en andra andning i bönen.

katarina3sv

Efter en tuff period i livet satt Katarina Hellberg hos sin frisör. Katarina berättade att hon letade efter ett kloster där hon skulle kunna dra sig tillbaka några dagar.
– Men jag klipper ju Birgitta Melén på Killans bönegård, sade frisören plötsligt. – Det kanske vore något för dig?

Detta hände för nästan exakt tio år sedan. Katarina fick Birgittas telefonnummer och hon minns vilket datum hon ringde, den 26 februari. Tisdagen den 2 mars anlände Katarina till Killans bönegård i Östra Vemmerlöv på Österlen. Hon vandrade längs den inte alltför vackra landsvägen och svängde av till den vita prästgården, där Killans bönegård precis hade öppnat. Grön klostersoppa serverades. Sedan fick Katarina komma in i bönerummet.

– Om något kan vara oerhört mäktigt och oerhört stilla på samma gång, så var bönen det för mig. Jag hade inte förstått att bön kunde vara tystnad. För mig var bön när min morfar sade till Gud att nu ska lilla Katarina ha matteprov, du får ta och hjälpa henne! Katarina skrattar.

bönerummet_killan

I bönerummet upplevde Katarina lugn och stillhet. Hon kände sig hemma. Genom att tala hade hon inte kunnat nå djupet i sig själv.

– Jag har aldrig ansett att jag hade en religiös uppväxt. Det är inget speciellt med mig och Gud. Men när jag tänker efter har jag alltid bett aftonbön med barnen och både morfar och min mamma hade sina samtal med Gud, säger Katarina.

Katarinas pappa var för radikal i sina åsikter för att passa in i dåtidens kyrka. Han kunde inte förlika sig med begreppet Herren och mötte sin Gud i naturen. Även Katarina älskar naturen och har tillbringat många timmar vandrande ensam på fjället. Där är hon aldrig rädd, även när det snöar. Samma trygghet känner hon i sitt yrke. Hennes specialitet som sjukgymnast är ganska smal, hon behandlar personer med cystisk fibros.

– Cystisk fibros är en medfödd sjukdom som gör att det slem som vi alla har i kroppen är segare. Detta beror på en mutation i ett enzym. Individer med cystisk fibros behöver behandling i större eller mindre omfattning 365 dagar om året. Några lever ett liv utan större problem, andra behöver lungtransplantation, säger Katarina som har långa relationer med sina patienter. En del lär hon känna väl.

trasmatta

Katarina har en strikt skiljelinje mellan sitt medicinska yrke och sin tro. Sådan är yrkesetiken. Men inom sig upplever hon ingen splittring, hon intar helt enkelt olika roller. Orden andlighet och andning har samma ursprung. Vår andning är självklar, vi tänker knappast på den. In och ut i en ständig rytm sköljer luften genom våra lungor. Krånglar andningen är människan totalt sårbar. När livet krånglar väcks ibland längtan efter andlighet.
– Bland mina vänner är det flera som inte alls är religiösa. De ”otror” på Gud och säger att om du är kristen är väl ingenting jobbigt för dig. Det är ju inte så att Gud fixar allt,
från matteprov till stress. Men i min djupaste ångest är jag aldrig ensam. Ibland får man tänka att just nu är detta mitt liv, säger Katarina.

bönerummet

Hon vill inte gå så långt som att säga att det finns en mening med allt. Själv har hon kämpat med att Gud ställer krav på henne. Inte krav på att hon ska prestera, som i resten av samhället, utan på att hon ska vara sig själv och våga se livet som det är.
–I bönens tystnad får jag finnas med mina tillkortakommanden, det älskvärda och det skamfilade lever sida vid sida. Inför Gud skalas all försköning bort, ingenting behöver döljas. Jag har aldrig kommit närmare kärlek än det, säger hon.

Killans bönegård

Efter den första vandringen längs landsvägen i byn Östra Vemmerlöv har Katarina tillbringat mycket tid på Killans bönegård. Under flera år ledde hon också bönen i  Klosterkyrkan i Lund. Det var en enkel bön med psalmsång á capella. Ibland var de flera som deltog i bönen, ibland var det bara Katarina. Bönen i Klosterkyrkan blev snabbt en viktig struktur i Katarinas liv. Det som hon upplevde som befriande var att även om hennes person var viktig, handlade det inte om prestation. Hon var ett redskap.
–Jag minns en gång när jag hjälpte en släkting i Ljungby. I god tid innan det var dags för bön tog jag bilen och körde hela vägen till Klosterkyrkan i Lund. Var det tisdag skulle det göras. Detta blev också en slags väg för mig, en pilgrimsvandring, säger Katarina.

Sedan 2007 sitter Katarina i Killans styrelse. Hon har varit volontär och bott där i perioder. Den senaste tiden har det blivit något mer sällan. Nu har hon hand om Killans kvällsbön i Domkyrkan, Vesper, som firas varje onsdag klockan 18.
– Ett bibelord som du har hört tusen gånger kan helt plötsligt tala till dig. Någon gång vart tionde år kan jag få en stark och annorlunda upplevelse i bönen. Då är det som om en mantel snudda vid mig. Jag ser inget och det är ingen hand. Bara känslan av ett tyg som snuddar. Detta går inte att återuppleva och knappast att tala om heller. Men jag vet att det finns.

killans_bönegård_höst

Text/foto
Kristina Strand Larsson