Melissa bevarar medeltida hantverk

När Melissa Isla Venegas och hennes familj ska flytta försöker vännerna hålla sig undan. Melissa samlar nämligen på sten.

Hennes pappa köpte en kärra där hon kan köra kvaderstenen som hon tillverkade under kursen i experimentell arkeologi. När Melissa studerar något vill hon lära sig det på djupet. För en experimentell arkeolog innebär det att även använda sina händer och i Melissas fall få en svullen tumme i regnbågens färger.
– Jag ville få känslan av hur svårt det var att få till en fyrkantig kvadersten, sådana som Domkyrkan är byggd av. I ett par veckor stod jag på arkeologiska institutionens innergård. Tick, tick lät det när jag högg i ur och skur. Ibland tittade någon ut och undrade vad jag höll på med. Tyvärr blev inte min sten så snygg. Men jag är ändå stolt över den, säger Melissa.

Melissa är en av Domkyrkans kunniga guider. Förutom arbetet i Domkyrkan är hon studievägledare på Institutionen för Arkeologi och Antikens historia vid Lunds universitet och skriver en rapport om Dalby stenhuggeri. Driven av sin nyfikenhet har hon studerat arkeologi, historisk arkeologi, osteologi, där man undersöker bendelar från olika tidsperioder, antikens kultur och samhällsliv, religionshistoria och byggnadsarkeologi.
– Teoretisk kunskap och praktiska färdigheter ger olika pusselbitar till järnåldern och medeltiden, perioder som intresserar mig. Min väg i yrkeslivet har inte varit spikrak utan ganska kringelikrokig. I Domkyrkan sammanstrålar allt, säger Melissa.

Under en period arbetade Melissa med museipedagogik på muséet Lejre i Roskilde. Här fick hon lyfta, bära, skära grönsaker och smutsa ner sig tillsammans med skolklasser och andra bokade grupper.
– Iklädd en dräkt från järnåldern stod jag i en grop och letade efter lera från exakt rätt lager. Det var härligt, säger Melissa.
Järnålder och tidig medeltid var en smältdegel av kulturer och traditioner. Vi tänker oss lätt att asatron slutade tvärt och att människor därefter omvändes till kristendomen. Men de olika religionerna existerade sida vid sida under lång tid.
– Vi vaknade inte upp och sade ”I dag är det medeltid!” Vid utgrävningar har man hittat gjutformar för både kristna kors och torshammare. Antingen sålde smeden smyckena till olika kunder, eller så kan människor har burit båda för säkerhets skull, säger Melissa.

Det var vid tiden i Lejre som Melissas intresse för sten väcktes. Sandsten är hennes favoritsten. Den är inte lika pampig som marmor, utan rejäl, enkel och vacker.
– Så många hantverk är på väg att försvinna. Slående är att en stor del av hantverken blev perfekta ganska tidigt efter att de hade börjat användas. Sedan fördes de vidare utan att egentligen förändras. Sten är ett levande material som förändras av värme och avgaser. Ibland får vi kommentarer om att Domkyrkans svartgrå sandstensfasad borde tvättas. Men det är inte bara dagens avgaser som påverkar. Stenarna blev svarta ganska tidigt av röken från Lundabornas vedeldning. Man har testat att knacka bort det yttersta lagret, men så fort stenens yta möter luften förändras den igen, säger Melissa.

Melissa kommer från en sadelmakarsläkt i Chile. Hennes farfar hade fortfarande verkstad, men när hästen försvann som transportmedel minskade efterfrågan. Kanske är det därför Melissa känner ett ansvar för gamla hantverk. När hon ville lära sig mer om stenhuggeri kontaktade hon Mats Johansson på Dalby stenhuggeri. Mats Johansson var länge ansvarig för stenarbetet i Domkyrkan. Han gick tyvärr bort 2011.
– Mats var en mästare. Han gick och knackade på stenen i stenskogen i Höör och kunde höra på ljudet om stenen var bra. Tråkigt nog tog han inga lärlingar eftersom det var för dyrt. Vem ska nu låta kunskapen leva vidare? Jag ville dokumentera Dalby stenhuggeri för eftervärlden.

Melissa gör allmänna visningar i Domkyrkan, men har också specialvisningar för bland andra grundkursen i historisk arkeologi och elever från gymnasiets byggnadsprogram.
Vad är det bästa med Domkyrkan?
– Just nu har jag en favoritkvader på orgelläktaren. Den är lite hemlighetsfull och otippad på sin plats. Annars är det vackraste stället kryptan. Den är så magisk. När jag pluggade satt jag och en kompis där i timmar och pratade. Vi bodde på var sin sida av staden och kryptan blev vårt ställe. Vi slutade inte prata förrän vi blev kalla om rumpan. Jag andas lättare när jag kommer in i kryptan. De ursprungliga kvaderstenarna är kvar på sin plats. Jag ser hur ljuset seglar in och svävar i de fyrtioen valven. Ljuset är aldrig likadant.

Text/foto Kristina Strand Larsson