När Gud kom på oväntat besök

De flesta hade aldrig sagt det till någon. När forskaren Antoon Geels efterlyste personer som hade mött Gud, Jesus eller änglar såg många sin chans att berätta sitt livs hemlighet.

Antoon Geels är professor i religionshistoria med religionspsykologi vid Centrum för teologi och religionsvetenskap, Lunds universitet. Han forskar om det som är mest personligt. Livsavgörande händelser som kanske varit hemliga i åratal. Samtidigt handlar det om något som förenar de flesta religioner: Mystik och människors möten med det gudomliga. Mystik kan beskrivas som förnimmelser och upplevelser av Gud och det heliga bortom riter, bilder och ord. Detta vill Antoon Geels försöka förklara och då får han ta orden till hjälp.

– Idag talar vi om glokal spiritualitet, som innebär att vara förankrad i sin egen tro och samtidigt vara öppen för det som förenar i olika religioner. Det kan vara en katolsk munk som intresserar sig för buddistisk meditation. Öst och väst möts, säger Antoon Geels.
För Antoon Geels började intresset för Guds oväntade besök med avhandlingen om den svenske mystikern och skomakaren Hjalmar Ekström 1980. Hjalmar Ekström föddes 1885 och hade tidigt flera intensiva Gudsupplevelser.
– Det som intresserade mig var starka upplevelser som blev vändpunkter i människors liv. Hur var deras liv innan de fick sin upplevelse, hur beskriver de den och kan den förklaras psykologiskt?

Antoon började samla in material om Gudsupplevelser i vår tid. Den första han fick intervjua var konstnären Violet Tengberg.
– Violet Tengberg var generös och delade med sig av dagböcker och tankar kring sina visioner. Hon lärde mig mycket om kreativitetens psykologi och att en vision kan ha en del av sina rötter i bilder och texter som personen har sett och läst tidigare, säger Antoon Geels.

Violet Tengberg hade bland annat flera visioner av Kristi kors. En vision som betydde mycket för henne var den av en gammal man med långt vitt hår, rynkigt ansikte och pannband. Var kom visionen ifrån? Varför såg hon just denne gamle man? Violet själv kunde inte minnas att hon hade sett någon sådan bild i det verkliga livet, men när hon ritade av mannen såg Antoon direkt vem det  var: Det var Leonardo da Vinci. Men pannbandet då? Leonardo bar inget sådant. Pannbandet härstammade från ett annat minne, boken Jerusalem av Selma Lagerlöf som Violet läst och tyckt om. Där bär de utvalda pilgrimerna just ett pannband. Så var visionens ursprung funnet. Ett visuellt intryck blandades med ett litterärt.

Men var kommer Gud in i bilden? Inför den andliga aspekten av visioner och Gudsupplevelser stannar Antoon respektfullt.
– Min forskning handlar om de psykologiska livsomständigheterna. Om visionerna är ”sanna” eller inte kan inte jag bedöma. Det här är människors subjektiva sanning. Men något som jag upptäckte var att för alla mina informanter hade händelsen varit livsavgörande. Livet förändrades för evigt. För Violet Tengberg betydde visionerna att Gud ville henne något och att hon kände sig utvald, säger Antoon.

Antoon ville få in fler berättelser. Det var nu han satte in en annons i dagspressen. Och svaren vällde in. Han hade öppnat dörren till ett uppdämt behov. Både Antoon och hans informanter hamnade i TV. Totalt blev det till slut etthundra personer som först skrev brev och sedan fick svara på en enkät. Antoon var hela tiden noga med att visa respekt och tydligt visa hur forskningen gick till. Han fick genom sin forskning tillträde till de djupaste och mest hemlighetsfulla områdena inom en människa.
– Informanterna hade helt olika bakgrund och livsberättelser, men det som förenade dem var att ingen hade någon psykiatrisk diagnos och att alla var inne i en kris eller hade existentiella funderingar vid tillfället för Gudsupplevelsen. En annan gemensam nämnare var att alla visioner var fyllda av kärlek och fridfullhet, oavsett om det var visioner Gud, Jesus, änglar eller ljus. Gudsbilden ändrades också från det personliga till det opersonliga. En annan tendens var förändringen från en straffande Gud till en kärleksfull.

För flera av Antoons informanter hade visionerna inträffat långt tidigare i livet. Fram till 1970-talet betraktades en vision ofta som ett utslag av en psykos och många vågade inte berätta inför risken att bli betraktad som mentalsjuk. Det fanns alltså många likheter mellan personerna i Antoons undersökning. Men hur visionerna såg ut skiljde sig. Vad berodde det på? Kunde det ha något att göra med informanternas religiösa bakgrund? I enkäten som följde på breven, fick informanterna beskriva sin religiösa socialisation. Gick de i kyrkan som barn, bad de bordsbön eller kom de från ett hem utan kyrklig anknytning?

Det visade sig att de som hade en religiös uppväxt oftare såg visioner av Jesus eller ett ansikte som de tolkade som Guds. De som inte ansåg sig vara religiösa upplevde ett kärleksfullt ljus eller en närvaro i naturen. Men upplevelsen av kärlek och frid var densamma, säger Antoon.

En del livsberättelser är dramatiska, som historien om den norske motståndsmannen som efter kriget fått drogproblem och tänkte hoppa från Älvsborgsbron. Då såg han Jesus stå bredvid honom på bron. Norrmannen klättrade ner och lyckades få ordning på sitt liv. Andra är mer stillsamma, som den om kvinnan som blygt berättar för prästen att den där Jesus som han predikar om, honom har hon sett. Eller det ensamma och övergivna barnet som finner gemenskap och närvaro i skogen.

Varför är det bara vissa som får religiösa visioner? Varför  är det inte något som kommer till alla?
– Gudsupplevelserna hos mina
informanter inträffade ofta i samband med en kris. Människor löser sina problem på olika sätt, vi talar med vänner, går i terapi, besöker en psykiatriker. För dem som fick visionerna löste sig livskrisen på några sekunder. Det går inte att svara på varför upplevelserna kommer till vissa och inte till andra. Något som var gemensamt var dock att informanterna hade kämpat länge med sina problem. Till slut hade de gett upp totalt – och då kom upplevelsen! Det kallas för självuppgivelsens psykologi och är något som också används aktivt i meditationstekniker inom olika religioner.

Det ligger i mystikens natur att den inte helt går att förklara, men olika begrepp kan användas för göra det mer begripligt. Antoon talar om den katafatiska mystiken som innefattar visioner och Gudsupplevelser och den apofatiska som handlar om medvetandets stilla grund, den stora tomheten, ”the silent it”.
– Inom kristen, judisk och muslimsk mystik talar man om den mystika döden. Det är inte att dö på riktigt, utan att komma bortom personlighetens bråte och alla känslor och tankar. Inom buddismen  används begreppet nibbana, utslocknande, 1500-talsmystiken Johannes av Korset kallar det Nada – ingenting. Upplevelsen av att bli tom på tankar och ”sig själv” var något som förenade informanterna i min undersökning. Vissa tror att det finns ett rent alldeles stilla medvetande bortom vårt vanliga medvetande. Kanske är det här vi möter Gud? säger Antoon.

Om ett par dagar är Antoon Geels på väg till Jerusalem för att tala om glokal spiritualet på en konferens.
– Vi måste anpassa vår teologi och spiritualitet till en global tidsålder. I dag har vi inte råd med att slåss om vem som har rätt eller vilka som är det utvalda folket. Inte heller kan vi kapsla in våra olika identiteter, så att vi har en låda för vårt religiösa liv och en annan för det vardagliga livet med helt skilda kriterier för vad som är rätt och fel. Vi kan alla göra något för att öka medkänslan och verka för fred, oavsett vilken religion vi tillhör.

Läs mer om Antoon Geels www.teol.lu.se/person/AntoonGeels. Här finns en förteckning över hans böcker.

Text/foto Kristina Strand Larsson