Tacksamhet

Vad är tacksamhet egentligen, och hur förhåller du dig till det överflöd vi lever i?

Begreppet ‘tacksamhet’ är enligt Wikipedia: ”Tacksamhet är en positiv känsla eller attityd inför något som någon annan har gjort.”

edvin7

Mitt namn är Edvin och jag är 15 år. Min generation anses av många som otacksam och nonchalant, men varför och hur? Jag är adopterad från Vietnam och skulle resa dit förrförra julen för att uppleva mina rötter. Under resans gång kom jag att få helt nya uppfattningar om någonting som verkar vara så svårt att uttrycka: tacksamhet. Är det helt enkelt så att det inte finns plats för att uttrycka tacksamhet som en naturlig del i våra vardagsliv?

Var kommer du från? Vilka är dina förfäder och varifrån kommer de? Varje gång den frågan kommer upp som samtalsämne i en diskussion jag deltar i, blir jag lika imponerad hur mina kompisar kan svara på sådant som varifrån hens mors morfar kom samt hans namn och historia. Även om sådant hade vara roligt att kunna så kan jag tyvärr inte veta det då jag är  adopterad.Jag bor tillsammans med mina svenska föräldrar samt min adopterade syster i Lund. Upp till mellanstadiet gick jag på en skola på Linero i Lund där många nationaliteter representeras, vilket innebar att jag aldrig riktigt tog ställning till varifrån jag kommer. Jag såg mig mest som svensk, då jag har svenska föräldrar.

pojke3

Det var först när jag började högstadiet på Järnåkraskolan som jag började fundera lite mer på varifrån jag egentligen kom ifrån och var mina rötter fanns – kanske på grund av att jag helt plötsligt var en av de få som inte var etniska svenskar. I åttan påbörjade jag också min konfirmationstid i Lunds domkyrka. Där började tankarna om var mina rötter egentligen fanns  ta fäste på allvar. På konfaträffarna diskuterade vi och reflekterade över mycket som har med oss människor att göra, men det var ett område som speciellt fick mitt intresse: ”Vem är du?”

I och med att vi pratade om detta lite då och då började min lust att faktiskt se och ta reda på mina rötter växa. Självklart hade jag kanske tänkt på detta innan, men först genom  konfaträffarna började dessa tankar och funderingar bli mer och mer på allvar. Varifrån kommer jag egentligen? Vilka är mina biologiska föräldrar, och varför blev jag överlämnad till ett barnhem mitt ute på landet?

I min födelseattest finns inte ens namnet på min pappa. Mitt under konfirmandtiden reste jag med min familj till Vietnam för första gången sedan vi hämtade min lillasyster. Den här gången var det för att besöka våra barnhem och kanske till och med ta reda på mer om våra rötter. Det var under denna resa jag fick en ny syn på tacksamhet och för första gången insåg på allvar vilken tur jag kan ha haft att få bli adopterad till ett land som Sverige.

verkligheten

Resan börjar i huvudstaden Hanoi – en stad full med liv och hårt arbetande vietnameser. Vart man än går på gatorna får man en känsla att stadens invånare jobbar hårt för att bygga upp sin stad till att bli modern och global eller för att försörja sig. Landet Vietnam är fortfarande fattigt, men det utvecklas i en rasande fart. Människorna här verkade glada och positiva.  Glada på ett sätt som inte riktigt verkar finnas i samma utsträckning i Sverige. Vi människor verkar ofta ha lättare att hitta negativa saker än positiva saker, och därmed möjligheter. Det gör vi alla, men här i Vietnam stämmer verkligen intrycket att befolkningen är positiv och försöker göra det bästa av det de har. De ser möjligheter i situationer som jag aldrig skulle sett möjligheter i. De här människorna är tacksamma för vad de har och äger och är engagerade, oavsett om det är en turistguide, en fattig fruktförsäljare eller hotellpersonal man pratar med.

Denna positiva och engagerade attityd verkade smitta och finnas hos absoluta majoriteten. De människor jag såg och pratade med bryr sig inte om att ha den senaste iPhonen eller om de har de dyraste eller finaste kläderna. Redan nu började jag inse att folket här var allmänt mycket mer vänliga och framförallt tacksamma för det de hade. Vi svenskar sitter och klagar på att bussen är någon minut sen – i-landsproblem alltså. Själv känner jag att den individualism och egoism som på sistone vuxit fram som ett virus i min generation ofta orsakar att vissa sätter sig själv över andra individer. Tyvärr är detta dessutom vanligt generellt sett på många internetforum och sociala medier, vilket jag tycker är väldigt synd.

Hur viktigt det är att vara tacksam insåg jag fullt ut lite senare när resan sedan fortsätter till centrala Vietnam och en stad vid namn Nha Trang som är ungefär lika stor som Malmö med drygt 300 000 invånare. Meningen med att resa hit var att besöka mitt gamla barnhem som ligger en bra bit utanför staden.

Strax efter det att vi lämnar hotellet köper vi gåvor till barnen och föreståndarna som en gest av tacksamhet för att vi får besöka dem – en simpel sed av vänlighet som i Asien betyder mycket. Innan vår chaufför kör ut ur staden kör vi genom den fattigare delen. När vi stannar i en kö springer barn, inte äldre än 12 år fram till bilarna för att sälja saker, och därmed kanske tjäna sitt levnadsbröd. Det var nu jag tänkte, sittandes i en svart jeep: ”Det kunde ju varit jag!”.

vem_är_du

Tänk om det nu varit du eller jag då. Dessa barn jobbar hårt för att få sin dagliga inkomst för att kunna äta sig mätta eller för att har råd att gå i skolan. Att se barnen jobba för det man måste ha i livet, även om belöningen kommer senare, kan jämföras med hur negativa skolungdomar kan vara mot skolan. Jag tror inte att många svenska ungdomar i min generation inser hur bra ställt de har det. Samtidigt som jag kan hålla med om att den svenska skolan inte alltid är konstruerad för elevens bästa, är det efter upplevelser som den jag var med om i Vietnam som jag insett på riktigt hur bra vi har det här i Sverige.

Jag är i alla fall väldigt tacksam för den uppväxt jag fick och den skola jag får gå i. Absolut inte alla, men fortfarande en stor skara av de i min ålder uttrycker sig ofta negativt och klagar på att de måste gå i skolan. För vissa är det till och med vardag med att skolka för att ”man orkar inte med skolan och var uppe för länge kvällen innan för att man suttit med det där datorspelet” eller ”varit ute med sina kompisar”. Detta samtidigt som miljontals barn och ungdomar i fattigare länder måste betala för sin utbildning. Visserligen är själva skolan gratis och skattefinansierad i Vietnam, men de studerande ungdomarna måste fortfarande betala för saker som är gratis i Sverige: skolmat, skoluniformer, pennor och skolböcker. Är barnets föräldrar bönder är det dessutom ibland så att de helt enkelt måste stanna hemma och hjälpa till på farmen. På så sätt tjänar de pengar till sin fortsatta utbildning.

hallon

Jag tror att majoriteten av oss ungdomar här hemma i Sverige tar för givet att vi kan äta oss mätta, ha de senaste elektronikprylarna, ha tillgång till sjukvård i världsklass samt en gratis utbildning, vilket inte alls är särskilt självklart för många andra jämnåriga runtom i världen. Vi måste inse att vi har det bra, men tyvärr är ofta detta ämne jobbigt eller rent ut för abstrakt för att kunna reflektera över. Vi kan även fråga oss hur det vara så svårt att uttrycka tacksamhet, speciellt till främlingar? Hur tror du att din situation hade sett ut om du levt i ett U-land? Små händelser som den jag upplevde i Vietnam, sådant som de flesta ignorerar, kan ge en inblick och förståelse för hur bra man själv har det.

Ett bra sätt att påminnas för mig är kyrkan och konfirmationen där konfirmanderna bland annat reflekterar över hur bra vi har det jämfört med andra människor. Någon gång om året skramlar konfirmanderna till och med bössor för Svenska kyrkans internationella arbete. Tacksamhet är inte minst viktigt för relationer med omgivningen, jag tror att det gör oss mindre egocentriska som personer.

För att besvara den fråga jag ställde i inledningen: Nej, det finns självklart plats för att uttrycka tacksamhet i våra vardagsliv!

Text Edvin Paul, konfirmandledare och gymnasieelev
Foto Kristina Strand Larsson